Image
Image

Tillägnat Joey

Offentligt evenemang

Värd: Tina Romanov


Den här bössan är tillägnat till en person jag träffade som volontär i Tanzania. Allt jag ville var att människorna runt omkring honom skulle se honom precis som jag såg honom. Även om det kanske inte har skett så vill jag tillägna en bössa till honom. Den här texten är om honom (Joey heter egentligen något annat): Det första jag tänker på när jag tänker på dig är dina ögon. Jag minns dom som blåa fastän jag vet att dom egentligen inte var det. Det kanske inte är så konstigt dock, att jag minns dina ögon som något helt annat, för när jag såg in i dina ögon var det som att se havet. Egentligen vet jag att du kanske inte ens har upplevt havet. Men det spelar ingen roll. Du har ju havet inom dig. Det har jag ju sett. Men dina ögon avslöjade också något annat. Hur dom vandrade överallt utan att du riktigt förstod varför. Hur de speglade din rastlöshet. Hur de speglade din vilja att bara sitta still fastän du egentligen ville springa bort, bort, bort. Hur du ansträngde dig för att passa in i den miljön du var i. Jag vill inte tänka på vad du varit med för att du anstränger dig så mycket för att inte vara annorlunda. För att inte vara du. Jag förstår tidigt att det är något med dig som är speciellt. Sårbarheten i dina ögon, ögon som alltid var lite blanka. Din glädje att få bli sedd av någon. Längtan efter att bli sedd för den du är. Men framförallt att dina känslor kändes så äkta på en plats som inte var det. Jag förstår snabbt att andra också ser dig på ett speciellt sätt. Men inte på samma sätt som mig. De ser dig inte som jag ser dig. De vill inte. Men mest av allt kanske de inte kan. Kan förstå dig. Det finns ju en massa annat att bry sig om så ingen orkar liksom se dig för den du är. Så du blir den svaga. Den som är krävande. Den som ingen riktigt orkar med. Du är i vägen. Och det är så smärtsamt att tänka på för för mig är du inte i vägen, tvärtom. Du är ju Joey som leder din blinda mamma när ni hämtar vatten. Som anstränger sig för att göra läxor och övningar i skolan. Du är ju ett hav av möjligheter. Varför ser ingen att du är ett hav av möjligheter? En dag kommer jag till barnhemmet efter att ha varit borta en stund. Jag minns inte vad jag hade gjort men jag hade varit borta tillräckligt länge för att missa det som har hänt. Något har hänt på rasten. Något med en gunga. Jag förstår inte riktigt alla detaljer men jag förstår att du inte får leka med de andra barnen längre. Istället får du sitta i det kala klassrummet. Ensam. Och kanske har du gjort något dumt. Men jag vet också att du en gång blev slagen av några andra elever men ingen vuxen gjorde något åt det. Ingen som stod till svars. Ingen vars handlingar fick konsekvenser. Ingen som fick stanna i klassrummet ensam under rasterna. Det är som om din omgivning redan bestämt sig för vem du är trots att ingen frågat dig. Varför frågar ingen vem du är? Jag springer in i klassrummet så fort jag får reda på att du är där. Du lyser upp när du ser mig och jag önskar med varenda cell i kroppen att någon kunde se vad jag ser. Vi läser böcker på engelska. Räknar. Och räknar igen. Du är smart men det vet jag redan för jag har rättat dina läxor flera gånger. Kort därefter åker jag hem till Sverige. Och jag undrar om du fortfarande inte får leka på rasterna. Om du fortfarande måste sitta ensam i ett kalt klassrum. Jag går i tusen bitar som om jag vore av skört glas. Ibland har jag nattskräck och ibland drömmer jag drömmar som är så verkliga att jag nästan tror att de är sanna. Jag är livrädd för att sova ensam och jag lever med den konstanta känsla att jag glömt något. Att jag glömt något viktigt. En sommarnatt, några månader efter jag hade åkt hem drömde jag att simmade i ett stormigt hav och letade efter någon. Jag letade och letade men jag kunde inte hitta den jag sökte efter. Tillslut vaknar jag kallsvettig, med tårar i ögonen och andan i halsen. Som om allt var på riktigt. Men nu förstår jag. Det var ju du. Du var det viktiga jag glömt. Du var den jag letade efter. Allt handlade om dig. Allt har ju handlat om dig hela tiden. Dina ögon är ju som havet. Kanske har du sett havet nu. Jag hoppas det i alla fall. Eller mest av allt hoppas jag att människorna runt omkring dig har sett det. Kanske ser dom då det jag ser. Älskade Joey. Det är allt jag önskar. Det är allt jag någonsin önskat.


7 givare har samlat in 550 kr till den här insamlingen. Kolla vad summan kan räcka till!

Ditt bidrag

Vi tackar för allas engagemang och bidrag. Pengarna som samlats in kommer att gå till allas rätt att funka olika.